A A A A A
Error:
BookNum: 4 Chapter: 12 VerseStart: 16 VerseShouldHave: 15
Bibeln på ett år
Mars 7

4 Mosebok 11:1-35
1. Folket klagade bittert inför Herren. När han hörde dem greps han av vrede, och Herrens eld bröt ut bland dem och gick härjande fram i utkanten av lägret.
2. Folket bönföll Mose om hjälp. Han bad till Herren, och elden dog ut.
3. Platsen fick namnet Tavera eftersom Herrens eld hade drabbat dem där.
4. Hopen av löst folk som följde med blev alltmer lysten på mat, och även israeliterna började klaga igen: »Om vi bara hade kött att äta!
5. Minns ni fisken vi åt i Egypten, så mycket vi ville! Och gurkor och meloner, purjolök och rödlök och vitlök.
6. Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. Man ser inget annat än manna.« —
7. Mannat liknade korianderfrö och glänste som harts.
8. Folket gick runt och samlade upp det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. Sedan kokade man det i gryta eller bakade bröd av det; det smakade som kakor bakade med olja.
9. När daggen föll över lägret om natten föll också manna.
10. Mose hörde folkets klagan från varje släkt och ur varje tältöppning. Herren greps av häftig vrede, och Mose blev upprörd
11. och sade till Herren: »Varför handlar du så illa mot din tjänare? Varför har jag råkat i onåd, varför har du gett mig hela detta folk att bära?
12. Är det jag som är deras mor, är det jag som har fött dem? Du säger ju att jag skall bära dem i min famn, som om jag vore amma åt ett dibarn, ända fram till det land som du med ed har lovat deras fäder.
13. Var skall jag få kött till hela detta folk, som ligger över mig med sitt klagande och sitt ständiga ’Ge oss kött att äta’?
14. Ensam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig.
15. Om du skall behandla mig så, döda mig då hellre. Visa mig den nåden, så att jag slipper det onda du gör mig.«
16. Då sade Herren till Mose: »Samla sjuttio av Israels äldste åt mig, sådana som du vet hör till folkets äldste och förmän. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där bredvid dig.
17. Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam.
18. Och till folket skall du säga: Rena er inför morgondagen, ty då skall ni få äta kött. Herren har hört er klagan, ert ständiga ’Om vi bara hade kött att äta! I Egypten hade vi det bra!’ Ja, Herren skall ge er kött, och ni skall få äta.
19. Inte bara en dag eller två skall ni äta det, inte bara fem eller tio eller tjugo dagar
20. utan en hel månad, ända tills det står er upp i halsen och ni äcklas av det. Och detta därför att ni har förkastat Herren, som finns mitt ibland er, och klagat inför honom: Vi skulle aldrig ha lämnat Egypten!«
21. Mose svarade: »Folket som är med mig räknar 600 000 man, och du säger att du skall ge dem kött att äta i en hel månad.
22. Kan vi slakta får och kor, så att de får tillräckligt? Eller fånga all fisk i havet, så att de får tillräckligt?«
23. Herren svarade Mose: »Är Herrens arm inte stark nog? Du skall strax få se om mina ord besannas eller ej.«
24. Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio av folkets äldste och lät dem ställa sig kring tältet.
25. Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Han tog av anden som vilade över Mose och gav åt de sjuttio äldste. När anden kom över dem greps de av profetisk hänryckning, för första och enda gången.
26. Två män — den ene hette Eldad, den andre Medad — hade stannat kvar i lägret. Anden kom också över dem, ty de hörde till de utvalda men hade inte gått ut till tältet, och nu greps de av profetisk hänryckning inne i lägret.
27. En pojke sprang bort till Mose och talade om att Eldad och Medad profeterade i lägret.
28. Josua, Nuns son, som hade tjänat Mose från ungdomen, vände sig då till honom och sade: »Hejda dem, herre!«
29. Men Mose svarade: »Blir du kränkt på mina vägnar? Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!«
30. Sedan återvände Mose till lägret tillsammans med Israels äldste.
31. Nu for en vind ut från Herren och drev med sig vaktlar från havet. De flaxade på en meters höjd runt hela lägret ända upp till en dagsmarsch därifrån.
32. Folket började fånga vaktlar och höll på hela dagen och hela natten och hela nästa dag, och ingen fick ihop mindre än tio homer. Man bredde ut vaktlarna runt omkring lägret.
33. De hade just satt tänderna i köttet men ännu inte hunnit tugga när Herrens vrede mot folket flammade upp igen. Herren dödade i ett slag en stor mängd av dem.
34. Platsen fick namnet Kivrot Hattaava, eftersom de som varit lystna fick sina gravar där.
35. Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och tågade till Haserot. Medan de var där

4 Mosebok 12:1-16
1. började Mirjam och Aron att klandra Mose för hans kushitiska hustru; han hade nämligen tagit sig en hustru från Kush.
2. De sade: »Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också.« Och Herren hörde det.
3. Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden.
4. Plötsligt sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: »Gå ut till uppenbarelsetältet, alla tre!« Och alla tre gick dit.
5. Herren steg ner i en molnpelare, ställde sig vid ingången till tältet och kallade på Aron och Mirjam. De båda steg fram,
6. och han sade: »Lyssna till Herrens ord: Finns det en profet ibland er visar jag mig för honom i syner, talar jag till honom i drömmar.
7. Inte så med min tjänare Mose: honom har jag anförtrott hela mitt hus.
8. Till honom talar jag öga mot öga, öppet, inte i gåtor. Han skådar Herrens gestalt. Hur kan ni vara så djärva att ni klandrar min tjänare Mose?«
9. Herrens vrede flammade mot dem, och han lämnade dem.
10. Men när molnet höjde sig från tältet hade Mirjam blivit vit som snö av spetälska. Aron vände sig mot henne, och när han såg att hon blivit spetälsk
11. sade han till Mose: »Nåd, herre! Straffa oss inte för den synd som vi var dåraktiga nog att begå.
12. Låt henne inte bli som ett dödfött foster, som är halvt förruttnat när det kommer ut ur moderlivet.«
13. Då ropade Mose till Herren: »Nej, nej, gör henne frisk igen!«
14. Herren svarade honom: »Om hennes far hade spottat henne i ansiktet hade hon fått sitta med sin skam i sju dagar. Nu skall hon i sju dagar hållas utestängd från lägret. Sedan får hon släppas in igen.«
15. Mirjam hölls alltså utestängd från lägret i sju dagar. Och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade släppts in igen.
16. Men jag förtröstar på dig, Herre, jag säger: Du är min Gud.

Psaltaren 31:15-18
15. I din hand ligger mina dagar, rädda mig ur mina fienders hand, från dem som förföljer mig.
16. Låt ditt ansikte lysa över mig, hjälp din tjänare i din godhet!
17. Herre, svik mig inte när jag ropar. Låt de gudlösa stå med skam och tystna i döden,
18. Dåren visar sin broder förakt, en klok man tiger.

Ordspråksboken 11:12-14
12. Den lösmynte röjer en hemlighet, den pålitlige bevarar ett förtroende.
13. Utan ledarskap går ett rike under, med många rådgivare kan det räddas.
14. och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig är hon en äktenskapsbryterska.«

Markus 10:12-14
12. Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem.
13. När Jesus såg det blev han förargad och sade: »Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.