1 |
Och voro uti den församling i Antiochien någre Propheter och Lärare; ibland dem var Barnabas, och Simeon, som kallas Niger; och Lucius af Cyrenen, och Manahen, som var uppfödd med Herode Tetrarcha; och Saulus. |
2 |
När de samme tjente Herranom, och fastade, sade den Helge Ande: Skiljer mig ut Barnabam och Saulum, till det verk, som jag hafver kallat dem till. |
3 |
Då fastade de, och bådo, och lade händer på dem, och läto dem fara. |
4 |
Och som de sände voro af den Helga Anda, drogo de till Seleuciam; och seglade dädan intill Cypren. |
5 |
Och då de voro i den staden Salamine, predikade de Guds ord uti Judarnas Synagogor; och Johannem hade de för en tjenare. |
6 |
Och då de öfverfarit hade öna allt intill ( |
7 |
den staden |
8 |
) Paphum, funno de der en trollkarl, som var en falsk Prophet, en Judo som het BarJesus.
|
9 |
Han var med landshöfdinganom, som het Sergius Paulus, hvilken en förståndig man var. Han kallade till sig Barnabam och Saulum, och begärade höra Guds ord. |
10 |
Men trollkarlen Elymas, ty hans namn uttydes så, stod dem emot, och ville vända landshöfdingan ifrå trone. |
11 |
Men Saulus, den ock Paulus het, full med den Helga Anda, såg på honom; |
12 |
Och han sade: O du djefvulsbarn, full med allt bedrägeri, och med alla list, fiende till allt det rättfärdigt är, du låter icke af att förvända Herrans rätta vägar. |
13 |
Och nu, si, Herrans hand är öfver dig, och du skall varda blind, och icke se solena en tid långt. Och straxt föll på honom töcken och mörker; och han gick omkring, sökandes efter att någor måtte tågan vid handena, och ledan. |
14 |
Då landshöfdingen såg hvad skedt var, trodde han, och förundrade sig öfver Herrans lärdom. |
15 |
Då Paulus, och de med honom voro, foro ifrå Papho, kommo de till Pergen i Pamphylien; och Johannes skiljdes ifrå dem, och for igen till Jerusalem. |
16 |
Men de drogo genom de landsändar ifrå Pergen, och kommo till Antiochien, i det landet Pisidien; och gingo in uti Synagogon, om Sabbathsdagen, och satte sig. |
17 |
Och sedan lagen var läsen och Propheterna, sände de öfverste af Synagogon till dem, sägande: I män och bröder, hafven I något att tala till folkets förmanelse, så taler. |
18 |
Då stod Paulus upp, och gaf tecken med handene, att de skulle vara tyste, och sade: I män af Israel, och I som frukten Gud, hörer härtill. |
19 |
Detta folks Israels Gud hafver utvalt våra fäder, och upphöjt folket, då de främlingar voro uti Egypti land, och fört dem derut med högom arm. |
20 |
Och vid fyratio år långt led han deras seder uti öknen; |
21 |
Och nederlade sjuhanda folk uti Canaans land; och skifte deras land emellan dem med lott. |
22 |
Och sedan, vid femtio och fyrahundrade år, gaf han dem domare, intill Propheten Samuel. |
23 |
Och derefter begärade de Konung; och Gud gaf dem Saul, Kis son, en man af BenJamins slägte, i fyratio år. |
24 |
Sedan satte han honom af, och uppsatte öfver dem David till en Konung, hvilkom han gaf vittnesbörd, och sade: Jag hafver funnit David, Jesse son, en man efter mitt hjerta; han skall göra all min vilja. |
25 |
Af hans säd hafver Gud upptagit Israels Frälsare, Jesum, efter som han lofvat hade; |
26 |
Såsom Johannes predikade Israels folke döpelse till bättring, förr än han begynte. |
27 |
Och när Johannes hade uppfyllt sitt lopp, sade han: Den I hållen mig före, den är jag icke; men si, han kommer efter mig, hvilkens skor jag icke värdig är draga af hans fötter. |
28 |
I män och bröder, Abrahams slägtes barn, och de som ibland eder frukta Gud, eder är denna salighetenes ord sändt. |
29 |
Ty de som bodde i Jerusalem, och deras öfverste, efter de icke kände honom, eller Propheternas röster som alla Sabbather läsas, uppfyllde de dem med sin dom. |
30 |
Och ändock de ingen dödssak funno med honom, beddes de likväl af Pilato, att han skulle dräpa honom. |
31 |
Och när de hade fullbordat allt det som skrifvet var om honom, togo de honom neder af trät, och lade honom i grafvena. |
32 |
Men Gud hafver uppväckt honom ifrå de döda; |
33 |
Och han hafver varit sedder i många dagar af dem, som med honom uppkomne voro ifrå Galileen till Jerusalem, hvilke hans vittne äro till folket. |
34 |
Och vi förkunnom eder, att det löfte som till fäderna gjordt var, det hafver Gud fullkomnat oss, deras barnom, i det han uppväckt hafver Jesum; |
35 |
Såsom i andra Psalmen skrifvet är: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig. |
36 |
Men att han uppväckte honom ifrå de döda, så att han icke skall mer igenkomma till förgängelighet, sade han så: Den nåd, som David lofvad är, skall jag eder troliga hålla. |
37 |
Derföre säger han ock annorstäds: Du skall icke tillstädja, att din helige skall se förgängelse. |
38 |
Ty då David i sinom tid hade tjent Guds vilja, afsomnade han, och vardt lagd till sina fäder, och såg förgängelse. |
39 |
Men den som Gud uppväckt hafver han såg ingen förgängelse. |
40 |
Så skall eder nu vetterligit vara, I män och bröder, att genom honom varder eder förkunnad syndernas förlåtelse; |
41 |
Och af allo der I icke med kunden rättfärdige varda, uti Mose lag; men hvilken som tror på denna, han varder rättfärdigad. |
42 |
Så ser nu till, att eder icke öfverkommer det som sagdt är i Propheterna: |
43 |
Ser till, I föraktare, och förundrer eder, och varder till intet; ty jag skall verka i edra dagar ett verk, det I icke tro skolen, om någor det eder förtäljer. |
44 |
När nu Judarna voro gångne utu Synagogon, bådo Hedningarna, att de ville hafva dessa orden för dem på nästa Sabbathen. |
45 |
Då folket var åtskildt, följde Paulum och Barnabam månge Judar och gudfruktige Proselyter; till hvilka de talade, och rädde dem, att de skulle blifva stadige i Guds nåd. |
46 |
Men på nästa Sabbathen derefter församlade sig så när hele staden, till att höra Guds ord. |
47 |
Och när Judarna sågo folket, vordo de fulle med nit, och sade tvärtemot det som Paulus sade, emotsägandes och talandes hädelse. |
48 |
Då togo Paulus och Barnabas tröst till sig, och sade: Eder borde man först säga Guds ord; men efter det I drifven det ifrån eder, och hållen eder ovärdiga till evinnerligit lif, si, så vilje vi vända oss till Hedningarna. |
49 |
Ty Herren hafver så budit oss: Jag hafver satt dig Hedningomen för ett Ljus, att du skall vara salighet intill jordenen ända. |
50 |
Och Hedningarna hörde detta med glädje, och prisade Herrans ord; och trodde så månge, som beskärde voro till evinnerligit lif. |
51 |
Och Herrans ord vardt utspridt öfver alla den ängden. |
52 |
Men Judarna togo till att egga gudeliga och ärliga qvinnor, och de öfversta i staden; och uppväckte förföljelse emot Paulum och Barnabam, och drefvo dem utu sina landsändar. |
53 |
Men de skuddade stoftet af sina fötter på dem, och kommo till Iconien. Och Lärjungarna vordo uppfyllde med fröjd och den Helga Anda. |
Swedish Bible 1873 |
Public Domain: 1873 |