Gamla Testamentet

	Nya Testamentet

Svensk Bibel 1873

← 12

Apostlagärningarna 13

14 →

1
Och voro uti den församling i Antiochien någre Propheter och Lärare; ibland dem var Barnabas, och Simeon, som kallas Niger; och Lucius af Cyrenen, och Manahen, som var uppfödd med Herode Tetrarcha; och Saulus.
2
När de samme tjente Herranom, och fastade, sade den Helge Ande: Skiljer mig ut Barnabam och Saulum, till det verk, som jag hafver kallat dem till.
3
Då fastade de, och bådo, och lade händer på dem, och läto dem fara.
4
Och som de sände voro af den Helga Anda, drogo de till Seleuciam; och seglade dädan intill Cypren.
5
Och då de voro i den staden Salamine, predikade de Guds ord uti Judarnas Synagogor; och Johannem hade de för en tjenare.
6
Och då de öfverfarit hade öna allt intill (
7
den staden
8
) Paphum, funno de der en trollkarl, som var en falsk Prophet, en Judo som het BarJesus.
9
Han var med landshöfdinganom, som het Sergius Paulus, hvilken en förståndig man var. Han kallade till sig Barnabam och Saulum, och begärade höra Guds ord.
10
Men trollkarlen Elymas, ty hans namn uttydes så, stod dem emot, och ville vända landshöfdingan ifrå trone.
11
Men Saulus, den ock Paulus het, full med den Helga Anda, såg på honom;
12
Och han sade: O du djefvulsbarn, full med allt bedrägeri, och med alla list, fiende till allt det rättfärdigt är, du låter icke af att förvända Herrans rätta vägar.
13
Och nu, si, Herrans hand är öfver dig, och du skall varda blind, och icke se solena en tid långt. Och straxt föll på honom töcken och mörker; och han gick omkring, sökandes efter att någor måtte tågan vid handena, och ledan.
14
Då landshöfdingen såg hvad skedt var, trodde han, och förundrade sig öfver Herrans lärdom.
15
Då Paulus, och de med honom voro, foro ifrå Papho, kommo de till Pergen i Pamphylien; och Johannes skiljdes ifrå dem, och for igen till Jerusalem.
16
Men de drogo genom de landsändar ifrå Pergen, och kommo till Antiochien, i det landet Pisidien; och gingo in uti Synagogon, om Sabbathsdagen, och satte sig.
17
Och sedan lagen var läsen och Propheterna, sände de öfverste af Synagogon till dem, sägande: I män och bröder, hafven I något att tala till folkets förmanelse, så taler.
18
Då stod Paulus upp, och gaf tecken med handene, att de skulle vara tyste, och sade: I män af Israel, och I som frukten Gud, hörer härtill.
19
Detta folks Israels Gud hafver utvalt våra fäder, och upphöjt folket, då de främlingar voro uti Egypti land, och fört dem derut med högom arm.
20
Och vid fyratio år långt led han deras seder uti öknen;
21
Och nederlade sjuhanda folk uti Canaans land; och skifte deras land emellan dem med lott.
22
Och sedan, vid femtio och fyrahundrade år, gaf han dem domare, intill Propheten Samuel.
23
Och derefter begärade de Konung; och Gud gaf dem Saul, Kis son, en man af BenJamins slägte, i fyratio år.
24
Sedan satte han honom af, och uppsatte öfver dem David till en Konung, hvilkom han gaf vittnesbörd, och sade: Jag hafver funnit David, Jesse son, en man efter mitt hjerta; han skall göra all min vilja.
25
Af hans säd hafver Gud upptagit Israels Frälsare, Jesum, efter som han lofvat hade;
26
Såsom Johannes predikade Israels folke döpelse till bättring, förr än han begynte.
27
Och när Johannes hade uppfyllt sitt lopp, sade han: Den I hållen mig före, den är jag icke; men si, han kommer efter mig, hvilkens skor jag icke värdig är draga af hans fötter.
28
I män och bröder, Abrahams slägtes barn, och de som ibland eder frukta Gud, eder är denna salighetenes ord sändt.
29
Ty de som bodde i Jerusalem, och deras öfverste, efter de icke kände honom, eller Propheternas röster som alla Sabbather läsas, uppfyllde de dem med sin dom.
30
Och ändock de ingen dödssak funno med honom, beddes de likväl af Pilato, att han skulle dräpa honom.
31
Och när de hade fullbordat allt det som skrifvet var om honom, togo de honom neder af trät, och lade honom i grafvena.
32
Men Gud hafver uppväckt honom ifrå de döda;
33
Och han hafver varit sedder i många dagar af dem, som med honom uppkomne voro ifrå Galileen till Jerusalem, hvilke hans vittne äro till folket.
34
Och vi förkunnom eder, att det löfte som till fäderna gjordt var, det hafver Gud fullkomnat oss, deras barnom, i det han uppväckt hafver Jesum;
35
Såsom i andra Psalmen skrifvet är: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.
36
Men att han uppväckte honom ifrå de döda, så att han icke skall mer igenkomma till förgängelighet, sade han så: Den nåd, som David lofvad är, skall jag eder troliga hålla.
37
Derföre säger han ock annorstäds: Du skall icke tillstädja, att din helige skall se förgängelse.
38
Ty då David i sinom tid hade tjent Guds vilja, afsomnade han, och vardt lagd till sina fäder, och såg förgängelse.
39
Men den som Gud uppväckt hafver han såg ingen förgängelse.
40
Så skall eder nu vetterligit vara, I män och bröder, att genom honom varder eder förkunnad syndernas förlåtelse;
41
Och af allo der I icke med kunden rättfärdige varda, uti Mose lag; men hvilken som tror på denna, han varder rättfärdigad.
42
Så ser nu till, att eder icke öfverkommer det som sagdt är i Propheterna:
43
Ser till, I föraktare, och förundrer eder, och varder till intet; ty jag skall verka i edra dagar ett verk, det I icke tro skolen, om någor det eder förtäljer.
44
När nu Judarna voro gångne utu Synagogon, bådo Hedningarna, att de ville hafva dessa orden för dem på nästa Sabbathen.
45
Då folket var åtskildt, följde Paulum och Barnabam månge Judar och gudfruktige Proselyter; till hvilka de talade, och rädde dem, att de skulle blifva stadige i Guds nåd.
46
Men på nästa Sabbathen derefter församlade sig så när hele staden, till att höra Guds ord.
47
Och när Judarna sågo folket, vordo de fulle med nit, och sade tvärtemot det som Paulus sade, emotsägandes och talandes hädelse.
48
Då togo Paulus och Barnabas tröst till sig, och sade: Eder borde man först säga Guds ord; men efter det I drifven det ifrån eder, och hållen eder ovärdiga till evinnerligit lif, si, så vilje vi vända oss till Hedningarna.
49
Ty Herren hafver så budit oss: Jag hafver satt dig Hedningomen för ett Ljus, att du skall vara salighet intill jordenen ända.
50
Och Hedningarna hörde detta med glädje, och prisade Herrans ord; och trodde så månge, som beskärde voro till evinnerligit lif.
51
Och Herrans ord vardt utspridt öfver alla den ängden.
52
Men Judarna togo till att egga gudeliga och ärliga qvinnor, och de öfversta i staden; och uppväckte förföljelse emot Paulum och Barnabam, och drefvo dem utu sina landsändar.
53
Men de skuddade stoftet af sina fötter på dem, och kommo till Iconien. Och Lärjungarna vordo uppfyllde med fröjd och den Helga Anda.
Swedish Bible 1873
Public Domain: 1873

Apostlagärningarna 13

Och voro uti den församling i Antiochien någre Propheter och Lärare; ibland dem var Barnabas, och Simeon, som kallas Niger; och Lucius af Cyrenen, och Manahen, som var uppfödd med Herode Tetrarcha; och Saulus.

När de samme tjente Herranom, och fastade, sade den Helge Ande: Skiljer mig ut Barnabam och Saulum, till det verk, som jag hafver kallat dem till.

Då fastade de, och bådo, och lade händer på dem, och läto dem fara.

Och som de sände voro af den Helga Anda, drogo de till Seleuciam; och seglade dädan intill Cypren.

Och då de voro i den staden Salamine, predikade de Guds ord uti Judarnas Synagogor; och Johannem hade de för en tjenare.

Och då de öfverfarit hade öna allt intill (

den staden

) Paphum, funno de der en trollkarl, som var en falsk Prophet, en Judo som het BarJesus.

Han var med landshöfdinganom, som het Sergius Paulus, hvilken en förståndig man var. Han kallade till sig Barnabam och Saulum, och begärade höra Guds ord.

Men trollkarlen Elymas, ty hans namn uttydes så, stod dem emot, och ville vända landshöfdingan ifrå trone.

Men Saulus, den ock Paulus het, full med den Helga Anda, såg på honom;

Och han sade: O du djefvulsbarn, full med allt bedrägeri, och med alla list, fiende till allt det rättfärdigt är, du låter icke af att förvända Herrans rätta vägar.

Och nu, si, Herrans hand är öfver dig, och du skall varda blind, och icke se solena en tid långt. Och straxt föll på honom töcken och mörker; och han gick omkring, sökandes efter att någor måtte tågan vid handena, och ledan.

Då landshöfdingen såg hvad skedt var, trodde han, och förundrade sig öfver Herrans lärdom.

Då Paulus, och de med honom voro, foro ifrå Papho, kommo de till Pergen i Pamphylien; och Johannes skiljdes ifrå dem, och for igen till Jerusalem.

Men de drogo genom de landsändar ifrå Pergen, och kommo till Antiochien, i det landet Pisidien; och gingo in uti Synagogon, om Sabbathsdagen, och satte sig.

Och sedan lagen var läsen och Propheterna, sände de öfverste af Synagogon till dem, sägande: I män och bröder, hafven I något att tala till folkets förmanelse, så taler.

Då stod Paulus upp, och gaf tecken med handene, att de skulle vara tyste, och sade: I män af Israel, och I som frukten Gud, hörer härtill.

Detta folks Israels Gud hafver utvalt våra fäder, och upphöjt folket, då de främlingar voro uti Egypti land, och fört dem derut med högom arm.

Och vid fyratio år långt led han deras seder uti öknen;

Och nederlade sjuhanda folk uti Canaans land; och skifte deras land emellan dem med lott.

Och sedan, vid femtio och fyrahundrade år, gaf han dem domare, intill Propheten Samuel.

Och derefter begärade de Konung; och Gud gaf dem Saul, Kis son, en man af BenJamins slägte, i fyratio år.

Sedan satte han honom af, och uppsatte öfver dem David till en Konung, hvilkom han gaf vittnesbörd, och sade: Jag hafver funnit David, Jesse son, en man efter mitt hjerta; han skall göra all min vilja.

Af hans säd hafver Gud upptagit Israels Frälsare, Jesum, efter som han lofvat hade;

Såsom Johannes predikade Israels folke döpelse till bättring, förr än han begynte.

Och när Johannes hade uppfyllt sitt lopp, sade han: Den I hållen mig före, den är jag icke; men si, han kommer efter mig, hvilkens skor jag icke värdig är draga af hans fötter.

I män och bröder, Abrahams slägtes barn, och de som ibland eder frukta Gud, eder är denna salighetenes ord sändt.

Ty de som bodde i Jerusalem, och deras öfverste, efter de icke kände honom, eller Propheternas röster som alla Sabbather läsas, uppfyllde de dem med sin dom.

Och ändock de ingen dödssak funno med honom, beddes de likväl af Pilato, att han skulle dräpa honom.

Och när de hade fullbordat allt det som skrifvet var om honom, togo de honom neder af trät, och lade honom i grafvena.

Men Gud hafver uppväckt honom ifrå de döda;

Och han hafver varit sedder i många dagar af dem, som med honom uppkomne voro ifrå Galileen till Jerusalem, hvilke hans vittne äro till folket.

Och vi förkunnom eder, att det löfte som till fäderna gjordt var, det hafver Gud fullkomnat oss, deras barnom, i det han uppväckt hafver Jesum;

Såsom i andra Psalmen skrifvet är: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.

Men att han uppväckte honom ifrå de döda, så att han icke skall mer igenkomma till förgängelighet, sade han så: Den nåd, som David lofvad är, skall jag eder troliga hålla.

Derföre säger han ock annorstäds: Du skall icke tillstädja, att din helige skall se förgängelse.

Ty då David i sinom tid hade tjent Guds vilja, afsomnade han, och vardt lagd till sina fäder, och såg förgängelse.

Men den som Gud uppväckt hafver han såg ingen förgängelse.

Så skall eder nu vetterligit vara, I män och bröder, att genom honom varder eder förkunnad syndernas förlåtelse;

Och af allo der I icke med kunden rättfärdige varda, uti Mose lag; men hvilken som tror på denna, han varder rättfärdigad.

Så ser nu till, att eder icke öfverkommer det som sagdt är i Propheterna:

Ser till, I föraktare, och förundrer eder, och varder till intet; ty jag skall verka i edra dagar ett verk, det I icke tro skolen, om någor det eder förtäljer.

När nu Judarna voro gångne utu Synagogon, bådo Hedningarna, att de ville hafva dessa orden för dem på nästa Sabbathen.

Då folket var åtskildt, följde Paulum och Barnabam månge Judar och gudfruktige Proselyter; till hvilka de talade, och rädde dem, att de skulle blifva stadige i Guds nåd.

Men på nästa Sabbathen derefter församlade sig så när hele staden, till att höra Guds ord.

Och när Judarna sågo folket, vordo de fulle med nit, och sade tvärtemot det som Paulus sade, emotsägandes och talandes hädelse.

Då togo Paulus och Barnabas tröst till sig, och sade: Eder borde man först säga Guds ord; men efter det I drifven det ifrån eder, och hållen eder ovärdiga till evinnerligit lif, si, så vilje vi vända oss till Hedningarna.

Ty Herren hafver så budit oss: Jag hafver satt dig Hedningomen för ett Ljus, att du skall vara salighet intill jordenen ända.

Och Hedningarna hörde detta med glädje, och prisade Herrans ord; och trodde så månge, som beskärde voro till evinnerligit lif.

Och Herrans ord vardt utspridt öfver alla den ängden.

Men Judarna togo till att egga gudeliga och ärliga qvinnor, och de öfversta i staden; och uppväckte förföljelse emot Paulum och Barnabam, och drefvo dem utu sina landsändar.

Men de skuddade stoftet af sina fötter på dem, och kommo till Iconien. Och Lärjungarna vordo uppfyllde med fröjd och den Helga Anda.