Gamla Testamentet
Nya Testamentet
Svensk Bibel 1873
← 88

Psaltaren 89

90 →
1

En undervisning Ethans, dens Esrahitens.

2

Jag vill sjunga om Herrans nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte;

3

Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes.

4

Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit:

5

Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. Sela.

6

Och himlarna, Herre, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling.

7

Ty ho kan i skyn liknas vid Herran; och ibland gudarnas barn Herranom lik vara?

8

Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro.

9

Herre Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig Herre? Och din sanning är allt omkring dig.

10

Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig.

11

Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm.

12

Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är.

13

Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn.

14

Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand.

15

Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte.

16

Väl är de folke, som fröjdas kan; Herre, de skola vandra i dins ansigtes ljus.

17

De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara.

18

Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn.

19

Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung.

20

På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket.

21

Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo.

22

Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.

23

Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom;

24

Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga.

25

Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda.

26

Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna.

27

Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper.

28

Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene.

29

Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva.

30

Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar.

31

Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra;

32

Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla;

33

Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.

34

Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela.

35

Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är.

36

Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David;

37

Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen.

38

Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. Sela.

39

Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda.

40

Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena.

41

Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas.

42

Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden.

43

Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar.

44

Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene.

45

Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena.

46

Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. Sela.

47

Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld?

48

Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva?

49

Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? Sela.

50

Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver?

51

Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom;

52

Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda. Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen.

Swedish Bible 1873
Public Domain: 1873