Markus 4

1

Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön.

2

Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:

3

»Hören! En såningsman gick ut för att så.

4

Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.

5

Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

6

men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.

7

Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt.

8

Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

9

Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

10

När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.

11

Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,

12

för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.»

13

Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? --

14

Vad såningsmannen sår är ordet.

15

Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem.

16

Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje,

17

men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall.

18

Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet,

19

men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt.

20

Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

21

Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.

22

Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen.

23

Om någon har öron till att höra, så höre han.»

24

Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat.

25

Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»

26

Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden;

27

och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.

28

Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.

29

När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»

30

Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?

31

Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;

32

men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

33

I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;

34

och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

35

Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.»

36

Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.

37

Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.

38

Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?»

39

När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.

40

Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?»

41

Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»