Matteus 22

1

Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

2

»Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.

3

Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.

4

Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'

5

Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.

6

Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.

7

Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.

8

Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.

9

Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'

10

Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.

11

Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.

12

Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.

13

Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

14

Ty många äro kallade, men få utvalda.»

15

Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.

16

Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.

17

Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»

18

Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?

19

Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning.

20

Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»

21

De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

22

När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.

23

Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom

24

och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.'

25

Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder.

26

Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.

27

Sist av alla dog hustrun.

28

Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.»

29

Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft.

30

Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.

31

Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud:

32

'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.»

33

När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

34

Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;

35

och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:

36

»Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»

37

Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'

38

Detta är det yppersta och förnämsta budet.

39

Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'

40

På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

41

Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem

42

och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.»

43

Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju:

44

'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

45

Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?»

46

Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.