Psaltaren 62

1

För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

2

Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning.

3

Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.

4

Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur?

5

De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. Sela.

6

Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp.

7

Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla.

8

Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.

9

Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. Sela.

10

Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans.

11

Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.

12

En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten;

13

och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.