Psaltaren 57

1

För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.

2

Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.

3

Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.

4

Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.

5

Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.

6

Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.

7

De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.

8

Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.

9

Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.

10

Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.

11

Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.

12

Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.