Psaltaren 22

1

För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David.

2

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.

3

Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.

4

Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.

5

På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.

6

Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

7

Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.

8

Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:

9

»Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.»

10

Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.

11

På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.

12

Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.

13

Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig.

14

Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig.

15

Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.

16

Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft.

17

Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat.

18

Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig.

19

De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.

20

Men du, HERRE, var icke fjärran; du min starkhet, skynda till min hjälp.

21

Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld.

22

Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.

23

Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:

24

I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn.

25

Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.

26

Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom.

27

De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.

28

Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig.

29

Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna.

30

Ja, alla mäktiga på jorden skola äta och tillbedja; inför honom skola knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som icke kunna behålla sin själv vid liv.

31

Kommande ättled skola tjäna honom; man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.

32

Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.