Psaltaren 139

1

För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

2

Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

3

Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

4

Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

5

Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

6

En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

7

Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

8

Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

9

Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

10

så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

11

Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,

12

så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

13

Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

14

Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

15

Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

16

Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

17

Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

18

Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

19

Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

20

de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

21

Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

22

Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

23

Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

24

och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.