Psaltaren 137

1

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.