Psaltaren 10

1

Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?

2

Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!

3

Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.

4

Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.

5

Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.

6

Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»

7

Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.

8

Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.

9

Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.

10

Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.

11

Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»

12

Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.

13

Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?

14

Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

15

Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.

16

Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.

17

De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt

18

för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.