Job 15

1

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2

Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

3

Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

4

Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

5

Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

6

Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

7

Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

8

Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

9

Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

10

Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

11

Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

12

Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

13

i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

14

Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

15

Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

16

huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

17

Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

18

vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

19

ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

20

Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

21

Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

22

Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

23

Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

24

Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

25

Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

26

han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

27

han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

28

han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

29

Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

30

Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

31

I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

32

I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

33

Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

34

Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

35

Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.