Bibeln på ett år


Februari 22


2 Mosebok 13:1-22
1. Herren sade till Mose:
2. "Helga allt förstfött åt mig. Allt hos Israels barn som öppnar moderlivet, både av människor och boskap, tillhör mig."
3. Mose sade till folket: "Kom ihåg den här dagen då ni drog ut ur Egypten, ur träldomshuset, för med stark hand förde Herren er ut därifrån. Och därför får inget som är syrat ätas.
4. Den här dagen i månaden Aviv drar ni ut.
5. Och när Herren låter dig komma in i kananeernas, hetiternas, amoreernas, hiveernas och jebusiternas land, som han med ed har lovat dina fäder att ge dig, ett land som flödar av mjölk och honung, då skall du fira denna gudstjänst i den här månaden.
6. I sju dagar skall du äta osyrat bröd och på sjunde dagen skall en Herrens högtid firas.
7. Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd. Inget syrat skall man då se hos dig och det får inte finnas surdeg hos dig någonstans i landet.
8. På den dagen skall du förklara för din son: Detta gör jag på grund av det som Herren gjorde för mig, när jag drog ut ur Egypten.
9. Det skall för dig vara som ett tecken på din hand och som en påminnelse på din panna, att Herrens undervisning skall vara i din mun, ty med stark hand har Herren fört dig ut ur Egypten.
10. Denna stadga skall du hålla på den bestämda tiden år efter år.
11. När Herren låter dig komma in i och ger dig kananeernas land, som han med ed har lovat dig och dina fäder,
12. då skall du överlämna till Herren allt som öppnar moderlivet. Allt förstfött bland din boskap som är av hankön skall tillhöra Herren.
13. Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor skall du lösa ut med ett får, och om du inte vill lösa det skall du krossa nacken på det. Varje förstfödd son skall du lösa ut.
14. När din son i framtiden frågar dig vad detta betyder, skall du svara honom: Med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten, ur träldomshuset.
15. Eftersom farao hårdnackat vägrade att släppa oss, dödade Herren allt förstfött i Egyptens land, från det förstfödda bland människor till det förstfödda bland boskap. Därför offrar jag åt Herren allt som öppnar moderlivet och är av hankön, och varje förstfödd son löser jag ut.
16. Detta skall vara som ett tecken på din hand och som ett band till påminnelse på din panna, ty med stark hand förde Herren oss ut ur Egypten."
17. När farao hade släppt folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, fast det var den närmaste vägen. Ty Gud tänkte att folket kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten, när de fick se krig hota.
18. Därför lät han folket ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. Israels barn drog upp ur Egypten beväpnade.
19. Och Mose tog med sig Josefs ben, ty Josef hade tagit en ed av Israels barn och sagt: "När Gud ser till er, tag då med mina ben härifrån."
20. Sedan bröt de upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen.
21. Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod för att visa dem vägen och om natten i en eldstod för att ge dem ljus. På det sättet kunde de vandra både dag och natt.
22. Molnstoden upphörde inte att gå framför folket på dagen och inte heller eldstoden på natten.

2 Mosebok 14:1-31
1. Herren sade till Mose:
2. "Säg till Israels barn att de vänder om och slår läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet. Mitt emot Baal-Sefon skall ni slå läger vid havet.
3. Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet och blivit instängda i öknen.
4. Och jag skall göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är Herren." Och de gjorde så.
5. När man berättade för kungen i Egypten att folket hade flytt, förändrades faraos och hans tjänares inställning till folket, och de sade: "Vad var det vi gjorde när vi släppte israeliterna, så att de inte tjänar oss mer!"
6. Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig.
7. Han tog sexhundra utvalda vagnar och alla andra vagnar som fanns i Egypten och ledande krigsmän på var och en av dem.
8. Och Herren gjorde faraos, den egyptiske kungens, hjärta hårt så att han förföljde Israel när hela folket drog ut med upplyft hand.
9. Egyptierna, alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon.
10. När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren.
11. Och de sade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten?
12. Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen."
13. Mose svarade folket: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen.
14. Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla."
15. Sedan sade Herren till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare.
16. Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark.
17. Se, jag skall förhärda egyptiernas hjärtan, så att de följer efter dem, och jag skall förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare.
18. Egyptierna skall inse att jag är Herren, när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare."
19. Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem,
20. så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma inpå den andra.
21. Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu.
22. Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem.
23. Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet.
24. Men när morgonväkten var inne, såg Herren från pelaren av eld och moln ner på egyptiernas här och förvirrade den.
25. Han lät hjulen falla av deras vagnar, så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: "Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna."
26. Och Herren sade till Mose: "Räck ut handen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare."
27. Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen vände vattnet tillbaka till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde omkring dem mitt i havet.
28. Vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.
29. Men Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem.
30. På detta sätt frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand.
31. När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.

Psaltaren 18:13-19
13. Ur glansen framför honom bröt molnen frammed hagel och klot av eld.
14. Herren dundrade i himlen,den Högste lät höra sin röstmed hagel och klot av eld.
15. Han sköt sina pilar och skingrade dem,med blixtar i mängd förvirrade han dem.
16. Vattnens bäddar kom i dagen,jordens grundvalar blev synligaför din näpst, Herre,för din vredes stormvind.
17. Han räckte ut sin hand från höjden och grep tag i mig,han drog mig upp ur de stora vattnen.
18. Han räddade mig från min starke fiende,från dem som hatade mig,ty de var starkare än jag.
19. De överföll mig på min olyckas dag,men Herren blev mitt stöd.

Ordspråksboken 6:6-11
6. Gå bort till myran, du late,se hur hon gör och bli vis.
7. Hon har ingen furste över sig,ingen tillsyningsman eller herre.
8. Hon bereder om sommaren sin födaoch samlar under skördetiden in sin mat.
9. Hur länge skall du ligga, du late?När skall du stiga upp från din sömn?
10. Sov ännu något, slumra lite till,lägg ännu en stund armarna i kors för att vila,
11. så skall fattigdomen komma över dig som en rövareoch armodet som en väpnad man.

Matteus 21:1-22
1. När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Oljeberget, sände Jesus i väg två lärjungar
2. och sade till dem: "Gå till byn som ligger framför er. Där skall ni genast finna en åsna som står bunden med ett föl bredvid sig. Lös dem och led dem till mig.
3. Och om någon säger något till er, skall ni svara: Herren behöver dem. Han kommer då omedelbart att skicka i väg dem."
4. Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten:
5. Säg till Sions dotter: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl.
6. Lärjungarna gav sig i väg och gjorde som Jesus hade befallt dem.
7. De förde åsnan och fölet till honom och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.
8. Folkskaran som var mycket stor bredde ut sina mantlar på vägen. Andra skar kvistar från träden och strödde på vägen.
9. Och folket, både de som gick före honom och de som följde efter, ropade: Hosianna, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!
10. Och när han drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och man frågade: "Vem är han?"
11. Folket svarade: "Det är Profeten, Jesus från Nasaret i Galileen."
12. Jesus kom in på tempelplatsen och drev ut alla som sålde och köpte där. Han slog omkull borden för dem som växlade pengar och bänkarna för dem som sålde duvor
13. och sade till dem: "Det är skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste."
14. På tempelplatsen kom blinda och lama fram till honom, och han botade dem.
15. När översteprästerna och de skriftlärda såg de under som han gjorde och barnen som ropade i templet: "Hosianna, Davids son!", blev de mycket upprörda
16. och frågade honom: "Hör du vad de säger?" Jesus svarade dem: "Ja, har ni aldrig läst: Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig"?
17. Sedan lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania, där han övernattade.
18. När Jesus tidigt på morgonen vände tillbaka till staden, blev han hungrig.
19. Han fick då se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men fann inget annat än blad på det. Då sade han: "Aldrig någonsin skall det växa frukt på dig." Och genast vissnade fikonträdet.
20. När lärjungarna såg det, blev de mycket förvånade och frågade: "Hur kunde fikonträdet vissna så plötsligt?"
21. Jesus svarade dem: "Amen säger jag er: Om ni har tro och inte tvivlar, skall ni inte bara kunna göra det jag gjorde med fikonträdet. Ni skall också kunna säga till detta berg: Lyft dig och kasta dig i havet, och det skall ske.
22. Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror."