Bibeln på ett år
Maj 26


1 Samuelsboken 4:1-21
1. Och Samuel begynte predika för hela Israel. Och Israel drog ut emot de Philisteer i strid, och lägrade sig vid Hjelpostenen; men de Philisteer hade lägrat sig i Aphek.
2. Och de gjorde redo emot Israel; och hären vardt förskingrad, så att Israel vardt slagen förde Philisteer; och de slogo i spetsen på markene vid fyratusend män.
3. Och då folket kom i lägret, sade de äldsta i Israel: Hvi hafver Herren låtit slå oss i dag för de Philisteer? Låt oss taga till oss Herrans förbunds ark ifrå Silo, och låt honom komma ibland oss, att han må frälsa oss ifrå våra fiendars hand.
4. Och folket sände till Silo, ock läto hemta dädan Herrans Zebaoths förbunds ark, hvilken der sitter på Cherubim. Och voro de två Eli söner med Guds förbunds ark, Hophni och Pinehas.
5. Och då Herrans förbunds ark kom i lägret, skriade hela Israel med stort skriande, så att det skall i markene.
6. Då de Philisteer hörde det skriandet, sade de: Hvad är det för ett skri och glädje uti de Ebreers lägre? Och då de förnummo, att Herrans ark var kommen i lägret,
7. Fruktade de sig, och sade: Gud är kommen i lägret; och sade ytterligare: Ve oss, ty det hafver icke så varit tillförene.
8. Ve oss, ho kan hjelpa oss ifrå dessa mägtiga Gudars hand? Det äro de Gudar, som slogo Egypten med allahanda plågo i öknene.
9. Så varer nu tröste, och varer män, I Philisteer, att I icke skolen tjena de Ebreer, såsom de hafva tjent eder; varer män och strider.
10. Då stridde de Philisteer, och Israel vardt slagen, och hvar och en flydde uti sina hyddo; och det var en ganska stor slagtning, så att utaf Israel föllo tretiotusend män fotfolk.
11. Och Guds ark vardt tagen, och de två Eli söner Hophni och Pinehas blefvo döde.
12. Då lopp en af BenJamin utaf hären, och kom den samma dagen till Silo; och hade rifvit sin kläder, och hade strött jord uppå hufvudet.
13. Och som han kom derin, satt Eli på en stol, till att se ut på vägen; ty hans hjerta var bekymradt om Guds ark; och då mannen kom i staden, sade han det; och hela staden gret och ropade.
14. Och som Eli fick höra det ropet, sade han: Hvad är detta för ett rop och buller? Så kom mannen hasteliga, och sade det Eli.
15. Och Eli var åtta och niotio år gammal; och hans ögon voro mörk, så att han icke kunde se.
16. Och mannen sade till Eli: Jag är kommen, och är flydd i dag utu hären; men han sade: Huru går det, min son?
17. Då svarade bådet, och sade: Israel är flydd för de Philisteer, och en stor slagtning är skedd på folket, och dine två söner, Hophni och Pinehas, äro döde; dertill är Guds ark borttagen.
18. Och som han rörde om arken, föll han tillrygga af stolenom vid dörrena, och slog sig halsen sönder, och blef död; ty han var gammal och en tung man; men han hade dömt Israel i fyratio år.
19. Och hans sonahustru, Pinehas hustru, var hafvandes, och skulle snart läggas ned. Då hon hörde det ryktet, att Guds ark var tagen, och hennes svär och man voro döde, böjde hon sig, och födde; ty hennes nöd kom henne uppå.
20. Och som hon nu dö skulle, sade qvinnorna, som när henne stodo: Var icke förfärad, du hafver födt en son; men hon svarade intet, och lade det heller intet på hjertat.
21. Och hon kallade det barnet Icabod, och sade: Israels härlighet är borto; efter Guds ark tagen var, och hennes svär, och hennes man;

1 Samuelsboken 5:1-12
1. Och de Philisteer togo Guds ark, och förde honom ifrå Hjelpostenen intill Asdod,
2. Uti Dagons hus, och satte honom bredovid Dagon.
3. Och som de af Asdod den andra morgonen bittida uppstodo, funno de Dagon liggandes framstupa, på jordene inför Herrans ark; men de togo Dagon, och satte honom upp igen i sitt rum.
4. Då de den andra morgonen igen uppstodo, funno de Dagon åter liggandes framstupa på jordene inför Herrans ark, och hans hufvud och båda hans händer afhuggna vid tröskelen, så att stumpen låg allena för sig.
5. Derföre träda icke Dagons Prester, och alle de som i Dagons hus gå, på Dagons tröskel i Asdod, allt intill denna dag.
6. Men Herrans hand vardt svår öfver dem i Asdod, och förderfvade dem; och slog Asdod och alla dess gränsor, i deras hemlig rum baktill.
7. Då nu det folk i Asdod sågo, att så tillgick, sade de: Låt icke Israels Guds ark blifva när oss, förty hans hand är för svår öfver oss, och öfver vår gud Dagon.
8. Och de sände bort, och församlade alla de Philisteers Förstar till sig, och sade: Hvad skole vi göra af Israels Guds ark? Då svarade de: Låter bära Israels Guds ark omkring till Gath. Och de båro Israels Guds ark omkring.
9. Då de nu båro honom omkring, vardt ett stort buller i stadenom genom Herrans hand; och han slog folket i stadenom, både små och stora, och förderfvade dem i deras hemlig rum.
10. Så sände de Guds ark till Ekron. Då nu Guds ark kom till Ekron, ropade de af Ekron, och sade: De hafva omkringdragit Guds ark till mig, på det de skola dräpa mig och mitt folk.
11. Då sände de bort, och församlade alla de Philisteers Förstar, och sade: Sänder Israels Guds ark åter till sitt rum igen, att han icke dräper mig och mitt folk; förty Guds hand gjorde ett ganska stort rumor med dräpande i hela stadenom.
12. Och det folk, som icke blefvo döde, de vordo slagne i deras hemlig rum, så att skriet af stadenom gick upp i himmelen.

Psaltaren 54:1-7
1. En undervisning Davids, till att föresjunga på strängaspel;
2. Då de af Siph kommo, och sade till Saul: David hafver fördolt sig när oss.
3. Hjelp mig, Gud, genom ditt Namn, och skaffa mig rätt genom dina magt.
4. Gud, hör min bön; förnim mins muns tal.
5. Ty stolte sätta sig emot mig, och våldsverkare stå efter mina själ; och hafva intet Gud för ögon. Sela.
6. Si, Gud står med mig; Herren uppehåller mina själ.
7. Han skall betala minom fiendom det onda; förstör dem genom dina trohet; Så vill jag göra dig ett glädjeoffer, och tacka, Herre, dino Namne, att det så trösteligit är. Ty du hjelper mig utur all min nöd, att mina ögon måga på mina fiendar lust se.

Ordspråksboken 15:12-13
12. En bespottare älskar icke den honom straffar, och går icke till den visa.
13. Ett gladt hjerta gör ett blidt ansigte; men när hjertat bekymradt är, så faller ock modet.

Lukas 21:1-19
1. Och han såg till, aktandes på huru de rike lade sina gåfvor uti offerkistona.
2. Så fick han ock se ena fattiga enko, som lade der två skärfvar in.
3. Och han sade: Sannerliga säger jag eder: Denna fattiga enkan lade mer in, än alle de andre;
4. Ty de hafva alle inlagt, till Guds offer, af det dem till öfverlopps är; men hon hafver, af sin fattigdom, inlagt allt det hon ägde.
5. Och då somlige sade om templet, att det var prydt med härliga stenar och klenodier, sade han:
6. De dagar varda kommande, att utaf allt, det I sen, skall icke låtas sten uppå sten, den icke skall afbruten varda.
7. Då frågade de honom, och sade: Mästar, när skall detta ske? Och hvad tecken är, när detta ske skall?
8. Sade han: Ser till, att I icke varden förförde; ty månge skola komma under mitt Namn, och säga: Jag äret; och tiden instundar. Följer dem icke efter.
9. Men när I hören örlig och uppror, varer icke förfärade; ty sådant måste först ske, men det är icke straxt änden.
10. Och han sade till dem: Folk skall resa sig upp emot folk, och rike emot rike.
11. Och stor jordbäfning skall varda mångastäds, och hunger, och pestilentier; och förskräckelse, och stor tecken skola ske utaf himmelen.
12. Men för allt detta skola de taga fatt på eder, och förfölja eder och öfverantvarda eder in på sin Råd, och i häktelse; dragande eder för Konungar och Förstar, för mitt Namns skull.
13. Och det skall eder vederfaras till ett vittnesbörd.
14. Så håller det fast uti edor hjerta, att I ingen omsorg hafven, huru I skolen försvara eder;
15. Ty jag skall gifva eder mun och visdom, der alle de, som sätta sig emot eder, icke skola kunna emotsäga, ej heller emotstå.
16. I skolen ock öfverantvardas af föräldrar, och af bröder, fränder och vänner; och de skola döda somliga af eder.
17. Och I skolen varda hatade af allom, för mitt Namns skull;
18. Och ett hår af edart hufvud skall icke förgås.
19. I skolen behålla edra själar genom edart tålamod.