Bibeln på ett år
Augusti 25


Ester 3:1-15
1. Sedan detta skedt var, uppsatte Konungen Haman, Medatha son, den Agagiten, och upphöjde honom; och satte hans stol öfver alla Förstar, som när honom voro.
2. Och alle Konungens tjenare, som för Konungens dörr vistades, böjde knän och tillbådo Haman; ty Konung Ahasveros hade så budit. Men Mardechai böjde icke knän, och tillbad honom intet.
3. Då sade Konungens tjenare, som för Konungens dörr voro, till Mardechai: Hvi öfverträder du Konungens bud?
4. Och som de hvar dag sade honom sådant, och han skötte intet derom, sade de det för Haman, att de skulle få se, om Mardechai ville blifva ståndandes vid sin ord; ty han hade sagt dem, att han var en Jude.
5. Och då Haman såg, att Mardechai icke böjde honom knän, ej heller tillbad honom, vardt han full med grymhet;
6. Och räknade för litet, att han skulle bära sina hand på Mardechai allena; ty de hade sagt honom om Mardechai folk; utan han for efter att förgöra Mardechai folk, alla de Judar som i hela Ahasveros rike voro.
7. Uti första månadenom, det är i den månaden Nisan, i tolfte årena Konungs Ahasveros, vardt lotten kastad för Haman, ifrå den ena dagen till den andra, och ifrå månad, allt intill den tolfte månaden, det är den månaden Adar.
8. Och Haman sade till Konung Ahasveros: Ett folk är förströdt, och hafver delat sig ibland all folk i all dins rikes land, och deras lag äro annor än all folks, och de göra icke efter Konungens lag; och Konungenom står icke till görande att låta dem så blifva.
9. Om Konungenom så täckes, så skrifve att man förgör dem; så vill jag uppväga tiotusend centener silfver i arbetares hand, till att låta inkomma uti Konungens kammar.
10. Då tog Konungen sin ring af handene, och fick Haman, Medatha son, dem Agagitenom, Judarnas fienda.
11. Och Konungen sade till Haman: Silfret vare dig skänkt, och folket dertill, att du må dermed göra hvad dig täckes.
12. Då kallade man Konungens skrifvare, på trettonde dagen i första månadenom; och vardt skrifvet, såsom Haman befallde, till Konungens Förstar och till landshöfdingarna, både här och der i landen, och till höfvitsmännerna för hvart folket i landen här och der, efter hvars och ens folks skrift, och efter deras mål, under Konung Ahasveros namn, och med Konungens insegel försegladt.
13. Och brefven vordo försänd med båd, uti all Konungens land, till att förgöra, dräpa och förlägga alla Judar, både unga och gamla, barn och qvinnor, allt på en dag, nämliga på trettonde dagen i tolfte månadenom, det är den månaden Adar; och till att sköfla deras gods.
14. Alltså höll brefvet inne, att ett båd utgånget var i all land, till att förkunna all folk, att de på den samma dagen skulle redo vara.
15. Och båden gingo ut med hast, efter Konungens befallning, och i staden Susan vardt uppslaget ett påbud; och Konungen och Haman såto och drucko; och staden Susan vardt bekymrad.

Ester 4:1-17
1. Då Mardechai förnam hvad skedt var, ref han sin kläder sönder, och drog en säck uppå, och strödde asko uppå sig; och gick ut midt i staden, ropandes högeliga och klageliga;
2. Och kom inför Konungens dörr; ty ingen måtte komma in genom Konungens dörr, som en säck hade på sig.
3. Och i all land, dit som Konungens ord och bud räckte, var en stor jämmer ibland Judarna; och månge fastade och greto, sörjde, och lågo i säcker och i asko.
4. Då kommo Esthers tjenstepigor, och hennes kamererare, och sade henne det. Då vardt Drottningen svårliga förfärad; och hon sände kläder till Mardechai, att han skulle draga dem uppå, och lägga säcken af sig; men han tog dem intet.
5. Då kallade Esther Hatach, en af Konungens kamererare, som för henne stod, och gaf honom befallning till Mardechai, att hon måtte få veta hvad det vore, och hvi han gjorde så.
6. Då gick Hatach ut till Mardechai, der han stod på gatone i stadenom, utanför Konungens port.
7. Och Mardechai sade honom allt det honom händt var, och summon af silfret, som Haman tillredt hade, till att väga in uti Konungens kammar, för Judarnas skull, att han måtte förgöra dem;
8. Och fick honom afskriftena af budet, som i Susan uppslaget var på deras förderf, att han skulle det låta se Esther; och böd henne att hon skulle ingå till Konungen, och bedas en bön af honom, och få veta af honom om sitt folk.
9. När Hatach kom in, och sade Esther Mardechai ord,
10. Sade Esther till Hatach, och lät säga Mardechai:
11. Det veta alle Konungens tjenare och folken i Konungens land, att hvilken som ingår till Konungen i den inra gården, vare sig man eller qvinna, den icke kallad är, den skall efter lagen straxt dö, utan så är, att Konungen räcker ut emot honom den gyldene spiron, att han dermed må lefvandes blifva; men jag är nu intet kallad i tretio dagar, till att komma in till Konungen.
12. Då denna Esthers ord vordo sagd Mardechai,
13. Bad Mardechai säga henne igen: Tänk icke det, att du undsätter ditt lif, efter du äst i Konungens hus, för alla Judar.
14. Förty om du i denna gången tiger stilla, så kommer Judomen en hjelp och undsättning af en annan väg, och du och dins faders hus varder förgåendes; och ho vet, om du icke för denna tidens skull äst kommen till riket?
15. Esther lät svara Mardechai:
16. Så gack nu bort, och församla alla Judar, som i Susan för handene äro; och faster för mig, så att I icke äten eller dricken i tre dygn, hvarken dag eller natt; jag och mina tjenarinnor vilje också fasta; och så vill jag gå in för Konungen, emot budet; blifver jag borto, så är jag borto.
17. Mardechai gick bort, och gjorde alltså, som Esther honom budit hade.

Psaltaren 89:46-52
46. Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. Sela.
47. Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld?
48. Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva?
49. Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? Sela.
50. Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver?
51. Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom;
52. Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda. Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen.

Ordspråksboken 22:7-8
7. Den rike råder öfver de fattiga, och den som borgar, han är hans träl som lånar.
8. Den som orätt sår, han skall uppskära vedermödo, och skall igenom sins ondskos ris förgås.

Romarbrevet 3:1-31
1. Hvad fördel hafva då Judarna? Eller hvad är omskärelsen nyttig?
2. Jo, ganska mycket. Först, att dem hafver varit betrodt det Gud talat hafver.
3. Hvad magt ligger derpå, att somlige af dem icke trodde? Skulle deras otro göra Guds trohet om intet?
4. Bort det. Vare heldre Gud sannfärdig, och hvar och en menniska lögnaktig; såsom skrifvet är: På det du blifver rättfärdig i din ord, och öfvervinner, när du dömes.
5. Är det nu så, att vår orättfärdighet prisar Guds rättfärdighet; hvad vilje vi säga? Är då Gud orättfärdig, som vredgas deröfver? Jag talar efter menniskosätt.
6. Bort det; ty huru kunde Gud då döma verldena?
7. Ty om Guds sanning vorde yppare af mine lögn, honom till pris, hvi skulle jag då ännu dömas som en syndare?
8. Och icke heldre göra, såsom vi vardom försmädde, och som någre säga, att vi skole säga: Låt oss göra ondt, på det der kommer godt af; hvilkas fördömelse är all rätt.
9. Huru är då derom? Hafve vi någon fördel för dem? Allsingen. Ty vi hafve det nu bevisat, att både Judar och Greker äro alle under synd;
10. Som skrifvet står: Den är icke till som rättfärdig är; icke en.
11. Ingen är ock den som förståndig är; ingen är som aktar Gud.
12. Alle hafva afvikit; allesamman äro onyttige vordne; ingen är som godt gör; icke till en.
13. Deras strupe är en öppen graf; deras tungor bruka de till svek; huggormaetter under deras läppar.
14. Deras mun är full med bannor och bitterhet;
15. Deras fötter snare till att utgjuta blod;
16. Förtryckelse och vedermöda i deras vägar;
17. Och fridsens väg veta de icke.
18. Guds räddhåge är icke för deras ögon.
19. Så vete vi, att allt det lagen säger, det säger hon till dem som under lagen äro; att hvar och en mun skall tillstoppas, och all verlden skall för Gudi brottslig varda;
20. Derföre, att intet kött kan af lagsens gerningar varda rättfärdigt för honom; ty af lagen känner man syndena.
21. Men nu är Guds rättfärdighet, utan lagsens tillhjelp, uppenbar vorden, bevist genom lagen och Propheterna;
22. Den Guds rättfärdighet, säger jag, som kommer af Jesu Christi tro, till alla, och öfver alla de som tro; ty här är ingen åtskilnad.
23. Allesamman äro de syndare, och hafva intet berömma sig af för Gudi;
24. Och varda rättfärdige utan förskyllan, af hans nåd, genom den förlossning som i Christo Jesu skedd är;
25. Hvilken Gud hafver satt för en nådastol, genom trona i hans blod, i hvilko han låter se sina rättfärdighet, i thy att han förlåter synderna, som blefna voro under Guds tålamod;
26. Till att låta se i denna tiden sina rättfärdighet; på det han allena skall vara rättfärdig, och göra den rättfärdigan, som är af Jesu tro.
27. Hvar är nu din berömmelse? Hon är utelyckt. Med hvad lag? Med gerningarnas lag? Nej; utan med trones lag.
28. Så hålle vi nu det, att menniskan varder rättfärdig af trone, utan lagsens gerningar.
29. Eller är Gud allenast Judarnas Gud? Är han ock icke Hedningarnas Gud? Jo visserliga, ock Hedningarnas;
30. Efter det en Gud är, som gör omskärelsen rättfärdig af trone, och förhudena genom trona.
31. Göre vi då lagen om intet med trone? Bort det; utan vi upprättom lagen.