Bibeln på ett år
September 23


Höga Visan 1:1-17
1. Salomos Höga Visa.
2. Han kysse mig med sins muns kyssande; ty din bröst äro ljufligare än vin;
3. Att man må lukta din goda salvo; ditt Namn är en utgjuten salva; derföre hafva pigorna dig kär.
4. Drag mig efter dig, så löpe vi; Konungen förde mig in uti sin kammar: Vi fröjde oss, och äre glade öfver dig; vi tänke uppå din bröst mer än uppå vin; de fromme älska dig.
5. Jag är svart, men ganska täck, I Jerusalems döttrar, såsom Kedars hyddor, såsom Salomos tapeter.
6. Ser icke derefter, att jag så svart är; ty solen hafver bränt mig; mins moders barn vredgas emot mig. Man hafver satt mig till vingårdsvaktersko; men min vingård, den jag hade, bevarade jag icke.
7. Säg mig du, den min själ älskar, hvar du beter, hvar du hvilar om middagen; att jag icke skall gå hit och dit, till dina stallbröders hjordar.
8. Känner du dig icke, du dägeligasta ibland qvinnor, så gack uppå fårens fotspår, och bet din kid vid herdahusen.
9. Jag liknar dig, min kära, vid mitt resigtyg, vid Pharaos vagnar.
10. Dina kinder stå ljufliga i spann, och din hals i kedjo.
11. Vi vilje göra dig gyldene spann med silfdoppor.
12. Då Konungen vände sig hit, gaf min nardus sina lukt.
13. Min vän är mig ett knippe af myrrham, det emellan min bröst hänger.
14. Min vän är mig en drufva Copher, uti de vingårdar i EnGedi.
15. Si, min kära, du äst dägelig; dägelig äst du, din ögon äro såsom dufvoögon.
16. Si, min vän, du äst dägelig och ljuflig; vår säng grönskas.
17. Vår hus bjelkar äro cedreträ; våre sparrar äro cypress.

Höga Visan 2:1-17
1. Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
2. Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
3. Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
4. Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.
5. Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
6. Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.
7. Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.
8. Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
9. Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
10. Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11. Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;
12. Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;
13. Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
14. Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
15. Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.
16. Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
17. Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.

Psaltaren 104:1-9
1. Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.
2. Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.
3. Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;
4. Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;
5. Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.
6. Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.
7. Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.
8. Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.
9. Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.

Ordspråksboken 24:15-16
15. Vakta icke, såsom en ogudaktig, uppå dens rättfärdigas hus; förspill icke hans hvilo.
16. Ty en rättfärdig faller sju resor, och står åter upp; men de ogudaktige falla uti olycko.

1 Korinthierbrevet 11:17-34
17. Men detta måste jag befalla: Jag kan icke prisa, att I tillhopakommen, icke till förbättring, utan till förvärring.
18. I förstone, när I kommen tillhopa i församlingene, hörer jag att ibland eder är skiljaktighet; det jag ock väl endels tror.
19. Ty ibland eder måste ju vara parti, på det de rättsinnige skola varda uppenbare ibland eder.
20. När I nu tillhopakommen, så håller man då icke Herrans Nattvard.
21. Ty då man skall hålla nattvard, tager hvar och en sin egen nattvard framföre åt; och den ene hungrar, den andre är drucken.
22. Hafven I nu icke hus, der I uti äta eller dricka mågen? Eller förakten I Guds församling, och skämmen dem som intet hafva? Hvad skall jag säga eder? Skall jag prisa eder? Häruti prisar jag eder intet.
23. Ty jag hafver undfått af Herranom, det jag ock eder gifvit hafver: ty Herren Jesus, i den natten, då han förrådder vardt, tog han brödet;
24. Tackade, bröt det, och sade: Tager, äter; detta är min lekamen, som för eder brytes; detta görer till min åminnelse.
25. Sammalunda ock kalken, efter nattvarden, och sade: Denne kalk är det nya Testamentet i minom blod; detta görer, så ofta I dricken, till min åminnelse.
26. Ty så ofta I äten af detta bröd, och dricken af denna kalk, skolen I förkunna Herrans död, tilldess han kommer.
27. Hvilken nu ovärdeliga äter af detta bröd, eller dricker af Herrans kalk, han blifver saker på Herrans lekamen och blod.
28. Men pröfve menniskan sig sjelfva, och äte så af det brödet, och dricke af den kalken.
29. Ty den ovärdeliga äter och dricker, han äter och dricker sig sjelfvom domen, icke åtskiljandes Herrans lekamen.
30. Derföre äro ock månge svage och kranke ibland eder, och en stor del sofva.
31. Ty om vi sjelfve dömde oss, så vorde vi icke dömde.
32. Men då vi dömde varde, så varde vi näpste af Herranom; på det vi icke med verldene skole fördömde varda.
33. Derföre, mine käre bröder, när I tillhopakommen till att äta, så bide den ene den andra.
34. Men hungrar någor, han äte hemma; på det I icke tillhopakommen till fördömelse. Det andra vill jag skicka, när jag kommer.