Bibeln på ett år
September 20


Höga Visan 1:1-17
1. Sångernas sång av Salomo.
2. Kyssar give han mig, kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin.
3. Ljuv är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn; fördenskull hava tärnorna dig kär.
4. Drag mig med dig! Med hast vilja vi följa dig. Ja, konungen har fört mig in i sina gemak; Vi vilja fröjdas och vara glada över dig, vi vilja prisa din kärlek högre än vin; med rätta har man dig kär. ----
5. Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems döttrar, lik Kedars hyddor, lik Salomos tält.
6. Sen icke därpå att jag är så svart, att solen har bränt mig så. Min moders söner blevo vreda på mig och satte mig till vingårdsvakterska; min egen vingård kunde jag icke vakta.
7. »Säg mig, du som min själ har kär: Var för du din hjord i bet? Var låter du den vila om middagen? Må jag slippa att gå lik en vilsekommen kvinna vid dina vänners hjordar.»
8. »Om du icke vet det, du skönaste bland kvinnor, så gå blott åstad i hjordens spår, och för dina killingar i bet vid herdarnas tält.» ----
9. »Vid ett sto i Faraos spann förliknar jag dig, min älskade.
10. Dina kinder äro så täcka med sina kedjehängen, din hals med sina pärlerader.
11. Kedjehängen av guld vilja vi skaffa åt dig med silverkulor på.»
12. »Medan konungen håller sin fest, sprider min nardus sin doft.
13. Min vän är för mig ett myrragömme, som jag bär i min barm.
14. Min vän är för mig en klase cyperblommor från En-Gedis vingårdar.»
15. »Vad du är skön, min älskade! Vad du är skön! Dina ögon äro duvor.»
16. »Vad du är skön, min vän! Ja, ljuvlig är du, och grönskande är vårt viloläger.
17. Bjälkarna i vår boning äro cedrar, och cypresser vår väggpanel.»

Höga Visan 2:1-17
1. »Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.»
2. »Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.»
3. »Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun.
4. I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig.
5. Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek.» ----
6. Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.
7. Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill. ----
8. Hör, där är min vän! Ja, där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna.
9. Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret.
10. Min vän begynner tala, han säger till mig: »Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut.
11. Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.
12. Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land.
13. Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.
14. Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt.» ----
15. Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom. ----
16. Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet ibland liljor.
17. Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, må du ströva omkring, lik en gasell, min vän, eller lik en ung hjort, på de kassiadoftande bergen.

Psaltaren 104:1-9
1. Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
2. Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
3. du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
4. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
5. Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
6. Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
7. Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
8. Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
9. En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.

Ordspråksboken 24:15-16
15. Lura icke, du ogudaktige, på den rättfärdiges boning, öva intet våld mot hans vilostad.
16. Ty den rättfärdige faller sju gånger och står åter upp; men de ogudaktiga störta över ända olyckan.

1 Korinthierbrevet 11:17-34
17. Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.
18. Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är.
19. Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.
20. När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas;
21. ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket.
22. Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.
23. Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd
24. och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»
25. Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.»
26. Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.
27. Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.
28. Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken.
29. Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig.
30. Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade.
31. Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.
32. Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.
33. Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra.
34. Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.